Lyssnar på en diskussion kring debaklet om – don’t be a manligt könsorgan i slangform – och funderar lite kring en liknelse. Nämligen den kring troende på gud, och troende på ett liv efter detta. Två inte helt olika fenomen, det är sant, men från skeptikersamhället är det ändå två fenomen som behandlas väldigt olika beroende på hur de tar sig uttryck.
En som tror på en gud, kan vara skeptiker. Brukar man säga. Skulle du klämma denne skeptiker på pulsen, så skulle du nog få till svars att, jo, jag är även skeptisk mot väldigt många av de fenomen som påstås ha hänt. Omskrivna exempelvis i bibeln. Men jag tror fortfarande på en gud. På ett lite mer abstrakt plan. De viktiga fundamentet har jag kvar. Gud finns. Bibeln är skriven av människor som har kryddat sanningen lite, men ingjuten där inuti finns dock en helig gudomlig kärna.
Alltså, den bakomliggande kärnan tar man som postulerad sanning. De observerbara fenomenen är dock undflyende och svåra att greppa eller visa på. De är i många fall rent felaktiga, anser man. Trots att de ligger till grund för den tro man ärv genom århundraden.
Sen finns det de som tror på livet efter detta. Att själen överlever döden. Detta är den grundläggande sanning man väljer att tro på. Till skillnad från de som tror på en gud och kallar sig skeptiker baserar man däremot sin tro på vad man anser vara faktiska observerbara fenomen. Erfarenheter man tar som bevis för sin tro. Det kan handla om att man är med på en seans och får tala med sina saknade närstående. Eller så är man den som håller i seansen, och tror genuint på sin förmåga. Kanske man har fått lära sig tekniker av en läromästare på området. Man har ärvt sin förmåga att utföra något som liknar mirakel. Vidare tar man kanske betalt för sina förmågor. Man tjänar kanske inte så mycket, men å andra sidan får man uppleva hur andra människor blir glada, uppskattar det man gör och bekräftar ens förmåga. Man stärks i sin övertygelse och går vidare i livet.
Reflektionen blir nu kring följande. Vem är det som vi i skeptikerrörelsen brukar uttala sig i hårdast ordalag kring? Den som tror utan bevis eller belägg? Eller den som tror med bevis eller belägg? Och hur väl stämmer de båda kategorierna ovan in på denna beskrivning?
Vem är det egentligen som är en skeptiker?
Ordet är fritt
Ja é skeptisk... 